Pilgrimsfärd till Odense

Nej, jag har inte blitt papist och nej, jag har inte övergett den protestantiska synen på helgon och pilgrimsfärder. Sånt vara bara till för det romerska samfundet att tjäna pengar. Frälst blir man inte av att be till helgon, åka på pilgrimsfärder, köpa mässor eller låta bli att äta vissa saker. Frälst blir man genom att tro på Herren Gud.

Jag vet faktiskt inte om det gick nåra pilgrimsfärder till Odense under medeltiden, vars domkyrka visst nog har Knud den Helliges reliker. Hursomhelst var min pilgrimsfärd inte religiös, utan etno-kulturell. Det var en östdansk som reste till fria Danmark. Jag återknöt till de rötter svenska regeringen mörkat för oss i 355 år. Jag insöp atmosfären och kände mig för ett par sekunder som dansk.

Visst, Odense är, enligt morsan som jobbar med västdanskar, Danmarks tredje största stad och som sådan lika kosmopolitisk som storstäder i andra länder. Dock får man ge dem att de bevarat historiska ställen och mitt i centrum fanns en arkeologisk utgrävning.

Det var främst tre kulturella ställen jag och mitt resesällskap (farsan, som är stolt skånning snarare än stolt östdansk, som undertecknad) siktade in oss på. Först gick vi på HC Andersens Hus och kollade muséet. Det var mycket intressant, även om det var en liten besvikelse att det var så mycket storpolitik inblandat i det med bilder av Marx och Bismarck, visst, de hör tiden till, men här är en tanke, Andersen är kanske inte bara den störste danske diktaren, han är dessutom en av världens främsta barnboksförfattare. Skulle det inte vara roligt med ett museum helt anpassat för barn, men på ett sätt så att även vuxna i sina barns sällskap få nåt ut av det? Men jag skall inte klaga, det var som sagt ett fint museum och jag lärde mig en hel del av diktaren som jag inte kände till innan.

Efter vi varit på HC Andersens hus gick vi inom domkyrkan och såg gamla gravar, samt resterna av Knud den Helliges och hans brors träkistor i glasmontrar. Det fanns bland annat ett fint örntäcke som han begravts med, vilket ursprungligen var gjort i Syditalien. Just Knud tycker jag är en enande symbol för den danska kulturen, oavsett om vi är östdanskar, västdanskar, färöingar, islänningar, norrmän eller grönlänningar. Alla som tillhört Danmark på medeltiden kan enas kring honom på ett sätt som man inte kan runt grundlagen, vars dag ju är inofficiell nationaldag för riget. För alla folkdanskar borde Knud den Helliges dag vara nationaldagen.

Efter vi varit på de två första kulturställena gick vidare till att prova andra uttryck för dansk kultur, nämligen glass. Jag är ju vegetarian numera och äter inte danska klassiker som smörrebröd, fläskstek eller korv. Så för mig är Danmarksresan alltid en resa i glassens tecken.

Efter glassen strosade vi runt i byn och kom till Ove Sprogöes Torg. Jag och farsan var inte överens om vem Sprogöe var och frågade en random förbipasserande. Det visade sig att han var en folkkär skådespelare och när vi ändå pratade med henne frågade farsan om vårt tredje kulturmål, Kim Larsens hem. Det visste hon faktiskt och efter en smula vandring kom vi fram till Lörups Pub, som ligger precis under Larsens lägenhet på Claus Berghs Gade.

Jag drack en alkoholfri öl och farsan en Tuborgs Sort Guld. Vi snackade lite med folket som satt på pubben och när vi berättade att vi var skåningar och stolta över Skånes danska arv blev vi väldigt väl mottagna och efter att ha visat min skånska flagg-tatuering blev de ännu gladare. Det sägs att språket på Fyn, ön där Odense ligger, är danska riksspråket och det var faktiskt väldigt lätt att förstå dem och göra sig själv förstådd, annat än Köpenhamnssluddret. Vi skrattade, talade och drack öl tillsammans. Det var väldigt skoj och samtidigt fick man se guldskivor och bilder från hela Larsens karriär.

Det här var verkligen att komma hem till sitt kära Danmark. Till Odense återvänder jag gärna!

Om östdanskt lynne

Vi östdanskar avbildas ofta som en hel nation av Edvard Perssöner, feta, dumma, snälla och en smula jovialiska. Faktum är att vi matas med denna bild i media nästan dagligen. Det blir en enkel sak att locka fram ett skratt på riksmedia genom att skämta med östdanskar.

Det är inte förvånande.

Östdanmark är inte svenskt, etniskt eller kulturellt sett, vi är ett eget folk med egen kultur, egna traditioner och en egen historia som förnekas oss. Vi är ockuperade. För att ockupationsmakten skall kunna berättiga sitt styre över oss tar de sig till med två knep, det ena att säga att vi är sydsvenskar eller, som på väderleksrapporterna, "södra Götaland", vilket är fel. Anledningen till denna taktik är så klart att beteckna sig själv som befriare, de som återförenade Sydsverige med Nordsverige ur danskarnas händer. När det inte fungerar och det är väldigt svårt, så får de oss att hata oss själva och svenskarna att förakta oss, genom att lägga fram Edvard Persson-bilden av östdansken som just en korkad tjockis. Alla ockupationsmakter i alla tider har agerat så.

Finns det nån sanning i bilden vi presenteras av? Ja, vi östdanskar är rika, duktiga och lever traditionellt av den rika naturen här, vilket gjort oss till ett välmående land, men korkade? Men snälla, har ni inte hört om "de lärde i Lund"?

Att vi sen skulle vara fredliga latmånsar är förtal av högsta grad. Under 1600-talet erövrade svennarna Östdanmark och Sapmi. Samerna har gnällt ända sen dess, men i stort sett inte gjort mer. Vi östdanskar beväpnade oss och bedrev gerillakrigföring i nästan 70 år efter ockupationen inletts och sen har vi bondeupproret i samband med Napoleonkriget, som slutade i en svensk massaker på östdanska bönder.

Men det är inte bara snapphanar och bondeupprorsmän. Östdanmark är inte bara östra Danmark, utan ett folk i sig själv, precis som till exempel färöingarna och grönlänningarna. Vi har en lång, militant tradition av uppror som går tillbaka ända till riket Danmarks bildande. Faktum är att området detta skrivs i, Mellanskåne, var så upproriskt så länge och ofta att en av de danska kungarna ville döda alla som bodde här, bränna marken och förbjuda folk för all framtid att bygga upp området. Lyckligtvis hindrade ärkebiskopen honom. Sen har vi storfurst Jaromar II av Rügen, som invaderade och plundrade Själland, för att sen ta sig vidare till Skåne, år 1260, bara för att bli dödad av en östdansk bondhustru beväpnad med en brödkniv, enligt sägnen.

Nej, vi måste vägra acceptera den förnedrande bilden Sverige ger av oss. I takt med att vi återupptäcker vår östdanska historia och kultur kan vi också upptäcka förebilder och hjältar ur vår egen historia.

Vi är östdanska patrioter och vi kräver rätten till vår kultur och historia. Att det är en känslig fråga, troligtvis mycket på grund av Östdanmarks läge och ekonomiska infrastruktur märker man av att inget annat folk i Sverige skulle kunna förlöjligas så i media. Nu är det dags att säga till. Uppfostra era barn till stolta östdanskar!