Pilgrimsfärd till Odense

Nej, jag har inte blitt papist och nej, jag har inte övergett den protestantiska synen på helgon och pilgrimsfärder. Sånt vara bara till för det romerska samfundet att tjäna pengar. Frälst blir man inte av att be till helgon, åka på pilgrimsfärder, köpa mässor eller låta bli att äta vissa saker. Frälst blir man genom att tro på Herren Gud.

Jag vet faktiskt inte om det gick nåra pilgrimsfärder till Odense under medeltiden, vars domkyrka visst nog har Knud den Helliges reliker. Hursomhelst var min pilgrimsfärd inte religiös, utan etno-kulturell. Det var en östdansk som reste till fria Danmark. Jag återknöt till de rötter svenska regeringen mörkat för oss i 355 år. Jag insöp atmosfären och kände mig för ett par sekunder som dansk.

Visst, Odense är, enligt morsan som jobbar med västdanskar, Danmarks tredje största stad och som sådan lika kosmopolitisk som storstäder i andra länder. Dock får man ge dem att de bevarat historiska ställen och mitt i centrum fanns en arkeologisk utgrävning.

Det var främst tre kulturella ställen jag och mitt resesällskap (farsan, som är stolt skånning snarare än stolt östdansk, som undertecknad) siktade in oss på. Först gick vi på HC Andersens Hus och kollade muséet. Det var mycket intressant, även om det var en liten besvikelse att det var så mycket storpolitik inblandat i det med bilder av Marx och Bismarck, visst, de hör tiden till, men här är en tanke, Andersen är kanske inte bara den störste danske diktaren, han är dessutom en av världens främsta barnboksförfattare. Skulle det inte vara roligt med ett museum helt anpassat för barn, men på ett sätt så att även vuxna i sina barns sällskap få nåt ut av det? Men jag skall inte klaga, det var som sagt ett fint museum och jag lärde mig en hel del av diktaren som jag inte kände till innan.

Efter vi varit på HC Andersens hus gick vi inom domkyrkan och såg gamla gravar, samt resterna av Knud den Helliges och hans brors träkistor i glasmontrar. Det fanns bland annat ett fint örntäcke som han begravts med, vilket ursprungligen var gjort i Syditalien. Just Knud tycker jag är en enande symbol för den danska kulturen, oavsett om vi är östdanskar, västdanskar, färöingar, islänningar, norrmän eller grönlänningar. Alla som tillhört Danmark på medeltiden kan enas kring honom på ett sätt som man inte kan runt grundlagen, vars dag ju är inofficiell nationaldag för riget. För alla folkdanskar borde Knud den Helliges dag vara nationaldagen.

Efter vi varit på de två första kulturställena gick vidare till att prova andra uttryck för dansk kultur, nämligen glass. Jag är ju vegetarian numera och äter inte danska klassiker som smörrebröd, fläskstek eller korv. Så för mig är Danmarksresan alltid en resa i glassens tecken.

Efter glassen strosade vi runt i byn och kom till Ove Sprogöes Torg. Jag och farsan var inte överens om vem Sprogöe var och frågade en random förbipasserande. Det visade sig att han var en folkkär skådespelare och när vi ändå pratade med henne frågade farsan om vårt tredje kulturmål, Kim Larsens hem. Det visste hon faktiskt och efter en smula vandring kom vi fram till Lörups Pub, som ligger precis under Larsens lägenhet på Claus Berghs Gade.

Jag drack en alkoholfri öl och farsan en Tuborgs Sort Guld. Vi snackade lite med folket som satt på pubben och när vi berättade att vi var skåningar och stolta över Skånes danska arv blev vi väldigt väl mottagna och efter att ha visat min skånska flagg-tatuering blev de ännu gladare. Det sägs att språket på Fyn, ön där Odense ligger, är danska riksspråket och det var faktiskt väldigt lätt att förstå dem och göra sig själv förstådd, annat än Köpenhamnssluddret. Vi skrattade, talade och drack öl tillsammans. Det var väldigt skoj och samtidigt fick man se guldskivor och bilder från hela Larsens karriär.

Det här var verkligen att komma hem till sitt kära Danmark. Till Odense återvänder jag gärna!

Om östdanskt lynne

Vi östdanskar avbildas ofta som en hel nation av Edvard Perssöner, feta, dumma, snälla och en smula jovialiska. Faktum är att vi matas med denna bild i media nästan dagligen. Det blir en enkel sak att locka fram ett skratt på riksmedia genom att skämta med östdanskar.

Det är inte förvånande.

Östdanmark är inte svenskt, etniskt eller kulturellt sett, vi är ett eget folk med egen kultur, egna traditioner och en egen historia som förnekas oss. Vi är ockuperade. För att ockupationsmakten skall kunna berättiga sitt styre över oss tar de sig till med två knep, det ena att säga att vi är sydsvenskar eller, som på väderleksrapporterna, "södra Götaland", vilket är fel. Anledningen till denna taktik är så klart att beteckna sig själv som befriare, de som återförenade Sydsverige med Nordsverige ur danskarnas händer. När det inte fungerar och det är väldigt svårt, så får de oss att hata oss själva och svenskarna att förakta oss, genom att lägga fram Edvard Persson-bilden av östdansken som just en korkad tjockis. Alla ockupationsmakter i alla tider har agerat så.

Finns det nån sanning i bilden vi presenteras av? Ja, vi östdanskar är rika, duktiga och lever traditionellt av den rika naturen här, vilket gjort oss till ett välmående land, men korkade? Men snälla, har ni inte hört om "de lärde i Lund"?

Att vi sen skulle vara fredliga latmånsar är förtal av högsta grad. Under 1600-talet erövrade svennarna Östdanmark och Sapmi. Samerna har gnällt ända sen dess, men i stort sett inte gjort mer. Vi östdanskar beväpnade oss och bedrev gerillakrigföring i nästan 70 år efter ockupationen inletts och sen har vi bondeupproret i samband med Napoleonkriget, som slutade i en svensk massaker på östdanska bönder.

Men det är inte bara snapphanar och bondeupprorsmän. Östdanmark är inte bara östra Danmark, utan ett folk i sig själv, precis som till exempel färöingarna och grönlänningarna. Vi har en lång, militant tradition av uppror som går tillbaka ända till riket Danmarks bildande. Faktum är att området detta skrivs i, Mellanskåne, var så upproriskt så länge och ofta att en av de danska kungarna ville döda alla som bodde här, bränna marken och förbjuda folk för all framtid att bygga upp området. Lyckligtvis hindrade ärkebiskopen honom. Sen har vi storfurst Jaromar II av Rügen, som invaderade och plundrade Själland, för att sen ta sig vidare till Skåne, år 1260, bara för att bli dödad av en östdansk bondhustru beväpnad med en brödkniv, enligt sägnen.

Nej, vi måste vägra acceptera den förnedrande bilden Sverige ger av oss. I takt med att vi återupptäcker vår östdanska historia och kultur kan vi också upptäcka förebilder och hjältar ur vår egen historia.

Vi är östdanska patrioter och vi kräver rätten till vår kultur och historia. Att det är en känslig fråga, troligtvis mycket på grund av Östdanmarks läge och ekonomiska infrastruktur märker man av att inget annat folk i Sverige skulle kunna förlöjligas så i media. Nu är det dags att säga till. Uppfostra era barn till stolta östdanskar!

Fira Knud den Helliges dag!

10/7 är Knud den helliges dag och därmed en dag som vi östdanskar borde fira.

Danmark har ingen egentlig nationaldag, men Grundlovsdagen är det närmsta man kommer. Eftersom vi östdanskar inte lever under danskt styre, så är Danmarks skyddshelgons festdag det närmsta vi östdanskar kan uppmärksamma för att fira och uttrycka vår danskhet. Grundloven gäller ju inte oss.

Så märk dagen i edra kalendrar och fira dagen tillsammans med andra östdanska, västdanska och rikssvenska vänner! Ät en vegis-pölse, drick alkoholfri Carlsberg och lyssna på Last Seen Laughing. Eller gör nåt helt annat. Det finns, vad jag vet, inga traditioner, så skapa edra egna!

"H.C. Andersens bästa sagor"

Ursprungligen publicerad på min personliga blogg, Herrens Hammare!

/ FÖRFATTARE: H.C. Andersen / TITEL: "H.C. Andersens bästa sagor" / FÖRLAG: Opal / GENRÉ: Sagobok / SPRÅK: Svenska / FORMAT: Inbunden bok / ANTAL SIDOR: 220 /

Det här en mycket fin sagobok och de som läst min blogg innan vet att jag inte köpt den för att läsa för världens coolaste systerdotter, som i sanningens namn är för ung för den, utan för att läsa den själv.

Vad man får i den här boken är 12 fina sagor av varierande längd med mycket fina illustrationer i färg av Svend Otto S. Alla de bästa sagorna är här, mina favoriter är Tummelisa och Elddonet.

Jag hade läst eller hört de flesta innan jag köpte boken, men ett par sagor är nya för mig, nämligen Snögubben, Granen och De vilda svanarna, varav den sistnämnda är den bästa, även om de andra två inte är dåliga.

Anledningen till att undertecknad, en åldrande gammal skinnskalle i övre delen av 30-årsåldern läser den här boken är av många olika skäl, inte bara för att jag gillar sagor. Till att börja med skrevs dessa sagor under en tid, 1800-talet, då det varken fanns radio eller tv, för att inte tala om internet, och sagor var nåt som även roade äldre folk. Man samlades och berättade skrönor för folk och H.C. Andersens sagor roade säkert folk i högre ålder än en själv, nåt som gjorde att de fick ha nåt mer i sig än dagens putti-nutti-Disney-stylee. En del av sagorna är rätt grymma. Häxor får huvuden avhuggna och så vidare.

Denna råhet tror jag gör sagorna lämpade för barn runt 6-7-årsåldern, men jag rekommenderar verkligen alla som har barn i den åldern att köpa den här boken och läsa sagorna för sina barn, särskilt om ni är östdanskar, det vill säga skånelänningar. Dels för att det är fina sagor, dels för att det är en del av vårt östdanska kulturarv.

Jag har jobbat inom barnomsorgen och sett globaliseringen inom kulturen slå ut vår klassiska sagotradition och i dess ställe få Disneys kommersialiserade versioner av klassiska europeiska sagor, varav Den lilla sjöngfrun är ett fint exempel på hur dåligt det kan gå när dollarn får bestämma. Sagorna i Disneys version slutar alltid lyckligt och inte bara det hemska är bortcensurerat, utan även sensmoraler och vanlig hederlig, gammal moral och fromhet, vilket det finns mycket av i Andersens sagor.

Kort sagt, att som östdansk läsa de här sagorna är att upptäcka en del av sin kulturella identitet. Vi må vara svenskar rent medborgerligt, men kulturellt är vi, trots snart 400 år av förtryck från Sverige, östdanskar. Internet och globaliseringen gör att vi förlorat allt mer av vår östdanska identitet och tiden börjar rinna ut. Snart är vi inte ens svenskar. Det är dags att återupptäcka och reklejma vårt östdanska kulturarv. Jag funderar till och med på att gå en studiecirkel i danska språket.

Även om den östdanska identiteten är orsak nog att läsa H.C. Andersens sagor, är det för mycket att läsa in en nationalist i honom (och jag ser mig heller inte som dansk nationalist). Sagorna utspelar sig aldrig i ett namngivet land och i ett par av sagorna är huvudpersonerna invandrare.

Nej, Andersen ville roa, men han hade även ett par sensmoraler. Den första, som är genomgående i alla sagor, är outsiderns synvinkel. Vilket det skrivits mycket om och som Den fula ankungen är det mest kända exemplet, varför jag inte tycker det är så nödvändigt att kommentera det här. Tänker bara säga att sagorna säkert kan trösta själen hos den som känner sig utanför i samhället, oavsett om det är ett mobbat skolbarn, en arbetslös ungdom eller en gammal alkis.

Det som däremot slog mig och som jag inte hört så många kommentera är det faktum att en hel del av de sagor som finns med här är halvt politiskt sprängstoff för den tid då sagorna skrevs.

Danmark hade avskaffat adelsväldet, om jag inte har fel, i slutet av 1700-talet och under 1800-talet växte en rikare storbondeklass fram på landet och i städerna växte en välbärgad borgerlighet fram. Dessa hade ingen makt och det retade dem. Andersen skrev för dem. I många av sagorna är de som allierar sig med kungamakten skurkar, medan enkla soldater, mindre klyftiga bönder och så vidare, blir gemål åt prinsessor. Andersen skrev för vanligt folk.

Jag tycker, som sagt, att alla östdanskar bör läsa den här boken, men även alla andra. Dessa sagor är inte bara danskt kulturarv, utan en del av den kristna civilisationens allmänna kulturskatt.

Det är glädjande att ett i dessa Disney-tider förlag satsar på att ge ut den här boken och de skall ha all respekt och tacksamhet för det! Köp den!

En så här pass bra bok får solklara 100% i grad av tillfredsställelse!